Batteri Trelleborg börjar byggas

Sedan beslut om anläggningen av batteri trelleborg i oktober 1938 exercerades rekognoseringar och projektering av befästningsanläggningarna.

Den 27 maj 1938 meddelade Marinförvaltningen Chefen för I.arméfördelningen att ”entreprenör för 15 cm kanonbatteri vid Åkarp,Trelleborg antagits”.

Det var Tekniska Byggnadsbyrån Delin och Perslow i Stockholm,som fått uppdraget.Arbetena skulle påbörjas ”inom den närmsta tiden och beräknas vara slutförda 1 september 1939”.

Sommaren 1939 hade arbetena fortskridit så långt att bevakning av arbetsplatsen blev aktuell.

I marindistriktsorder den 31 augusti meddelas att anläggningen vid Trelleborg skall benämnas ”Batterivärn Trelleborg (TE)”

Krigsutbrottet

Vid krigsutbrottet i september 1939 var batteriet långt ifrån färdigt.

Den uppgjorda tidsplanen hade synbarligen inte kunnats hållas.

De två pjäserna som hade sänts till Bofors för djupräffling och ombyggnad av lavettagen var inte heller färdiga.

Pjäserna var monterade och klara för ansjutning i oktober 1939.Av okänd anledning dröjde denna och först den 5 december 1939 kunde pjäserna anskjutas.Härvid inträffade eldrörssprängning (eldrör nr 46).Eldröret ersattes med ett eldrör från pansarbåten Wasa (eldrör nr 23).denna pjäs ansköts den 8 januari 1940.Ammunitionen,delvis nytillverkad,levererades under november 1939.

Den 9 september 1939 slutbesiktigades de fortifikatoriska arbetena av fortifikationsmajoren Kjell Magnell (senare chef för Fort F) och fortifikationsbefälhavaren i Karlskrona fästning majoren Å Liljeström.

Inga anmärkningar gjordes mot anläggningen.

Den 9 november 1939 anmodar marinförvaltningen marindistriktschrfen att anordna en barackförläggning vid Trelleborg ”i anslutning till det fasta batteriet” för 55 000 kronor.Barackerna skulle ge illusionen av ”en skånsk bondgård”.

Batteri Trelleborg bemannas

Den 9 april 1940 var batteriet i huvudsak klart och pjäserna monterade och anskjutna.Viss personal från KA 2 hade anlänt redan några dagar före detta datum.Bemanningen i övrigt beordrades till Trelleborg genom regementsorder den 10 april.På förmiddagen den 9 april beordrades kapten Rickard Palmgren,som då var chef på det rörliga haubitsbatteriet,som chef för batteri Trelleborg.

Den 10 april på kvällen hade bemanningen till batteriet anlänt från KA 2.Batterichefens ställföreträdare och batteriofficeren,löjtnanten Per Löfqvist (sedermera överste) fick den 10 april på Västra Hästholmen order att inställa sig i Trelleborg.Resan företogs med taxi och avfärden från KA 2 skedde kl 2200.Exakt var batteriet låg visste man inte på KA 2 men ”det var troligen Dalköpinge”.Omkring 0200 anlände Löfqvist till bondgården där batterichefen kapten Palmgren och hans adjutant flaggunderofficeren Uhrding låg inkvarterade i samma rum.   Löjtnant Löfqvist fick sova under skrivbordet.

Den 11 april organiserades bemanningen och mätstationsavdelningarna skickades ut till Dalköpinge (”bondens lada”),Roddaregatan,Kämpingebukten (observationsplats),Ö Torp och smygehamn.Linjepatrullerna satte igång att bygga ut trådsambandet.Detta arbete pågick natt och dag i flera veckor.Bemanningen förlades i ”bondens lada” och saknade både kokkärl och matbestick.Batterichefen ”tömde” därför Trelleborgs affärer på porslin och bestick.

En av de första uppgifterna blev att aptera ammunitionen som sedan någon tid fanns på plats.Efter någon veckas utbildning och intensiv batteriexercis var batteriet stridsberett.

Den 12 juni blev förläggningen klar i form av en ”imiterad” skånsk bondgård.T o m en damm med ankor ingick.

Batteriets verkansmöjligheter var inledningsvis begränsade genom att endast indirekt eld kunde avges (mätningsmetoden).De första dagarna i juli 1940 genomfördes en skarpskjutning med dåligt resultat.Skälen var dels att batteriet endast kunde utnyttja mätningsmetoden,dvs indirekt eld i såväl sida som höjd,men tydligen även på dåligt utbildad personal vid eldledningsavdelningen.Efter fältmätning visade det sig dessutom att man hade felaktiga orienteringsvärden och att sidskalorna var felaktigt monterade.Nästa skjutning,som inspekterades av tjänsteförrättande Chefen för Kustartilleriet,generalmajoren Engblom,gick däremot bra.

I september 1940 hempermitterades batteriet och en ”bevakningsstyrka” stannade kvar.Batteriet hade dock 48 timmars beredskap.Batteriet var sedan i princip bemannat under andra och tredje kvartalen.Vid några speciella tillfällen t ex i augusti 1943 då man befarade ett tyskt anfall,höjdes beredskapen särskilt vid kustartilleriförbanden i södra Sverige.

En minnessköld i metall sattes upp i förläggningen i samband med att denna invigdes i juni 1940.Skölden finns bevarad i ett nytt batteri.Av denna framgår att bemanningen 1940 uppgick till två officerare,två underofficerare och 107 värnpliktiga.

Förstärkning av batteriet

I september 1940 beslöts att batteriet skulle förstärkas med en pjäs(3:e pjäs).Chefen för marinen hade låtit verkställa rekognosering för denna och meddelade resultaten till Chefen I.arméfördelningen den 7 september 1940.I rekognoseringsrapporten konstaterades att anordningar för batteriets närskydd saknades.För batterichefens eldledning disponerades ”en provisorisk mätstation i en lada”.De nuvarande pjäsbrunnarna borde förses med täckning och durkarna utvidgades.

Den 2 december 1941 kunde den nya pjäsen anskjutas (eldrör nr 1).

Tekniska uppgifter om pjäser mm

De två första pjäserna hade ursprungligen utnyttjats ombord på pansarskeppen Dristigheten och Wasa.1939 transporterades de till Bofors för ”djupräffling” och ombyggnad av lavetterna för kustartilleriändamål.Eldrören vändes ”upp och ner” för att öka skottvidden,elevationen kunde nämligen då ökas.

1:a pjäs:eldrör nr 23

Pjäsen kom ursprungligen från pansarskeppet Wasa (styrbord),mittersta pjäsen.Pjäserna uppställdes i en öppen pjäsgrop med en liten durk och ett litet beredskapsrum.Pjäsen nedmonterades hösten 1983 och transporterades till Karlskrona för att sedermera överföras till muséet på Kungsholmen.

2:a pjäs:eldrör nr 2

Pjäsen kom ursprungligen från pansarskeppet Dristigheten (aktra babordspjäsen),men kom redan 1927 till kustartilleriet där den ingick i batteri Siaröudd (SU),utanför Waxholm.Pjäsen uppställdes på samma sätt som 1: pjäs.Riktinrättningarna var en ombyggnad av de som använts vid Siaröudd.Denna pjäs står numera på Beredskapsmuseet på Djuramosse,Helsingborg.

3:e pjäs

Denna pjäs uppfördes hösten 1940 som ”förstärkningspjäs”.Pjäsvärnet var ett halvtäckt värn av ny typ med större durk och beredskapsrum.Pjäsen redovisas som provpjäs vid Bofors i den serie på 40 eldrör som tillverkades av Bofors under åren 1900-1902.Även denna pjäs djupräfflades och vändes.Delar av lavettaget var nytillverkade 1940.

Eldröret: nr 1.

Riktinrättningen var av annan typ än de tidigare pjäserna med en stor elevationsskala av mässing (troligen ändrad 1941).Vid leverans 1900 var kostnaden per pjäs med lavettage omkring 45 000 kronor.Ett skott med stridsladdning kostade då 260 kronor.Mynningshastigheten vid laddning 2 var c:a 750 m/sek.Projektilerna vägde 45,4 kg.Laddningsvikten var omkring 10 kg med Nkg krut.

Batteriet hade fyra mätstationer och sju o-platser.Tre av mätstationerna hade inbasmätare medan den fjärde hösten 1940 försågs med kortbasutrustning M/39 placerad i tre betongtorn söder om Maglarp.Eldledningsutrustningen utgjordes förrutom av mätstationernas inbasmätare (kortbasinstrument) och o-platsernas kikare av skjutbord M/30-37,korrektionsbord för upp- och sidsättning M/38,längd- och sidkorrektörer M/26-40 samt observationsbord M/35.